EvelinaJag heter Annelee och är mamma till en tjej på 14 år som är hörselskadad. Hon fick sin diagnos gravt hörselskadad när hon var tre och ett halvt
år. Ganska snart fick hon börja på specialdagiset Staffansgården i Gävle. Där skulle hon få träffa andra hsk och döva barn. Där skulle hon få använda teckenspråk som hon lärt sej samt att få nya tecken. Det skulle ju inskolas där också. Både med att åka taxi ensam till dagis, och att inskolas på dagis. Hon som varit trygg hos dag-mormor. Det blev många förändringar på en gång. Men faktiskt så gick det bra. Hon fann sej i det hela. Fick hsk/döva kompisar. Efter ett tag så flyttade två döva flickor till Örebro. En av dem
var en dagisbästis till vår dotter. Snart skulle tre av de hsk. barnen
börja i skolan. Så hon blev ensam hsk. Kvar fanns ett syskon till en
döv kille och en tjej som behövde tecken av andra orsaker. Det blev inte
riktigt bra för vår dotter. Men sen kom krisen, för oss föräldrar. Specialskola, hörselklass, integrerad….flytta eller skulle hon pendla? Det var den jobbigaste tiden i vårt liv. Det var en kris, vi ville
göra det bästa. Av en tillfällighet pratade jag med den lärare som skulle få henne i
ettan om hon skulle gå i skolan hemma, integrerad. Berättade om hur
läget var, hur jobbigt det var. Så hon började inskolning på förskolan på hemorten för att lära känna barnen. En personlig assistent behövdes och hittades. Som var villig och intresserad att lära sej teckenspråk. Måste säga att hon fick en bra start i skolan. Vi möttes aldrig av motstånd. Det gick som på räls som man säger. Men… Mellanstadiet, ett stort steg dit. Både kunskapsmässigt och socialt. I femman kom krisen igen. Varningssignaler från skolan! Vad kunde de göra? I samma veva kom vi i kontakt med Temaveckor. Elever som gick integrerade och inte träffade andra hsk och döva elever regelbundet skulle få träffas. I Härnösand skulle de få träffas en vecka i taget. De skulle bli
som en liten egen klass på Kristinaskolan, specialskolan för döva och
hsk. barn. Detta blev en utväg för oss, en räddning.
Nu går Evelina i 7:an i Härnösand. Klassen är en 5-6-7:a. När man
är mogen för nästa steg byter man klass. Det är inget tvång att göra
det precis vid terminens början. De är 8 elever i klassen och två
lärare. Hon trivs bra i skolan och i elevhemmet. Allt är väl inte bara
"ros". Visst har det varit problem, med de är till för att
lösas. Det ställer personalen upp på 100%.
Men både hon och vi vet att detta är det bästa för henne. För inte
så länge sedan frågade hon varför hon inte fått börja i Härnösand
tidigare?! Vi förklarade att varken hon eller vi var mogna för det då. Lärare, personlig assistent, talpedagog, speciallärare som fanns för henne. För att inte tala om hennes klasskamrater som alltid varit snälla mot henne. Jag tror vi haft tur, vi har fått den hjälp vi behövde. Men samtidigt vet man inte hur mycket man skall kräva. Lite mer information från hörselvården skulle inte skada. Mer teckenspråkskurser, föreläsningar och sånt. Men i det stora hela är vi nöjd med hörselvården, det hänger på turen. Jag tror det. Så här gjorde vi med skolvalet….ett år i taget sa vi. Nu väntar
hon få att börja i Örebro….på gymnasiet. Forsbacka, Våren 2000 Du får gärna kontakta mej om det är nått du funderar över eller så: Annelee Baglien Tel:026-350 60 |