HannahJag heter Agneta Lindberg och kommer från Hofors. Vår nu 18-åriga dotter Hannah är i dagsläget nästan helt döv, hon har en liten hörselrest på ena örat. När hon var 4 år upptäcktes att hon var hörselskadad. Bara det ett tufft besked att ta emot. Från 6 års ålder hade hon hörapparat på vänster öra. När hon skulle börja skolan talades aldrig om någon alternativ skolform för hennes del. Pedagogiska hörselvåren(i Gävle) tog helt för givet att hon skulle gå integrerad i Hofors. När jag tittar i backspegeln var givetvis vårt största problem att vi inte fick information, och därigenom kunde vi inte heller välja. Hon började alltså skolan i Hofors med hörseltekniska hjälpmedel som enda stöttning. I det här läget hade jag och övriga familjen alltså inga kunskaper om de olika alternativ som verkligen fanns att tillgå. Hannahs skolgång var mycket turbulent med givetvis ibland bra lärare, det fungerade främst bra under lågstadiet (årskurserna 1-3). Under årskurserna 4-6 var Hannahs skolgång många gånger svår. När hon senare var elev på Kristinaskolan spelade hon in en videofilm om sin tidigare skoltid. I årskurs 6 bytte vi skola i Hofors åt Hannah. Hörselvården hade inte heller då presenterat någon alternativ lösning för henne. Hon hörde "för bra"! I maj i årskurs 7 kontaktade Hannah själv Kristinaskolan, vi åkte alla dit på besök i slutet av maj och Hannahs uppgift blev nu att oerhört snabbt bestämma sig om hon ville börja skolan i Härnösand. Vilka kval hon led den helgen! Efter samråd med rektorn i Hofors blev Hannah lovad att hon givetvis var välkommen tillbaka om hon inte trivdes på Kristinaskolan. Hannah började alltså årskurs 8 på Kristinaskolan vilken ju kallas årskurs 9 där. Det året gick Hannah i hörselklass men hennes hörsel försämrades, därför valde hon att gå årskurs 10 i dövklass. Hannah kunde inte teckenspråk när hon började i Härnösand, hon var en rekordsnabb inlärare av det nya språket. Hon hade ett uppdämt behov och behövde verkligen sitt nya språk både för egen del och för att kunna kommunicera med alla hennes nya kompisar. Vad som varit bra: Givetvis Hannahs 2 år på Kristinaskolan! Vad som kunde varit bättre: Informationen från hörselvården! Hannah precis som alla hörselskadade barn och ungdomar måste få möjlighet att välja den skolform som passar just dem. Alla är unika, det finns ingen mall för vad som är rätt eller fel! Nu går Hannah årskurs 2 på RGD (Riksgymnasiet för döva) på Risbergska skolan i Örebro. Hon har nu hittat sin identitet och studierna går bra. Tilläggas bör att i familjen finns också vår 12-årige son Patrik som också är hörselskadad. Han hör mycket bättre än Hannah någonsin gjort. Patrik har själv valt att gå integrerad i skolan i Hofors. Allt fungerar verkligen bra. Men nu vet vi oerhört mycket mer, Patrik besöker med jämna mellanrum Kristinaskolan för att ha en bra kontakt där. För mig och resten av familjen är det viktigt att veta om han så småningom behöver gå på Kristinaskolan, skulle det bli helt odramatiskt för honom. Han har en trygghet även där, naturligtvis mycket tack vare Hannah. Det här var en mycket kort historia, givetvis finns det mer att berätta! Hofors, Våren 2000 Om du vill veta mer eller behöver råd så hör gärna av dig. Agneta Lindberg Tel. 0290 - 272 47 |