Jag heter Maria Andersson och är mamma till Markus som är 11 år. Vår "hörselhistoria" började då Markus var 3 ½ år och en dagisfröken frågade om vi hade kollat hörseln på honom. Man hade märkt att han inte hörde vad de andra barnen sa. - Nej, svarade jag, för vi hade inte haft den minsta misstanke om att han hörde dåligt. Han hade ju klarat Boel-testet när han var 8 mån och hörde som han skulle – trodde vi ja. Medan vi väntade på att få komma till öronkliniken började vi själva att testa Markus hörsel och märkte då att han hade svårt att höra var vi var om han var i något annat rum. Vi kom också att tänka på att han någon gång hade sagt när han skulle lägga sig: - Pappa, släck inte lampan för då ser jag inte vad du säger. Han hade alltså läst på läpparna vad pappa sa.

På öronkliniken kunde doktorn inte se något fel i örat, men på hörcentralen när han skulle flytta en kloss när det pep, gick det inte så bra. Det var nog bara att han var okoncentrerad. Vi skulle vänta en tid och återkomma senare. Det blev flera besök innan det gick bra, dvs. man hade fått ett audiogram som man trodde på – Markus skulle få hörapparater på båda öronen. Min första tanke var att där ser ni, han hörde inte som han skulle. Nu hade han i alla fall fått hörapparater så då var väl den saken ur världen, det var väl inte värre än att få ett par glasögon – trodde jag ja.

Det gick några veckor och det gick bra att använda hörapparaterna. Markus var då hemma från dagis eftersom lillasyster Johanna hade kommit. En kväll ringer föreståndaren på hans dagis och berättar att han kan få förtur till ett specialdagis där det finns en grupp för hörselskadade barn. "Specialdagis", "hörselskadad" – jag blev alldeles yr. Markus var väl inte hörselskadad!

Så följde en tid av funderande hit och dit. Vi fick träffa kuratorn och förstadieläraren på Pedagogiska hörselvården. Man pratade om hörselrester och om att hörselskadade barn kunde få det jobbigt i skolan. Jag ville på något sätt höra hur Markus hörde och då fick jag lyssna på ett band där en röst läste en text med olika frekvens och ljudstyrka. Det som skulle illustrera ungefär hur Markus hörde lät bara som något svagt mummel. Då insåg jag hur dåligt han hörde.

Vi fortsatte att fundera och var på besök på specialdagiset Staffansgården. Till slut hade vi bestämt oss för att han skulle få börja där, han var då 4½ år. Det var inget lätt beslut, men vi ville ge honom all hjälp som gick att få. Vi hade precis klarat av första inskolningsveckan – då brann hela dagiset upp. Barnen fick under tiden man planerade och byggde ett nytt dagis vara i en lägenhet. Markus fortsatte att gå där tills lillasyster Johanna skulle börja på dagiset hemma. Då vägde vi fördelar och nackdelar med de olika dagisalternativen. Det slumpade sig så att på vårt hemmadagis fanns just då en assistent som kunde teckenspråk. Markus fick då flytta tillbaka till sitt första dagis för att få vara tillsammans med de barn han skulle gå tillsammans med i skolan.

Om det var svårt att välja dagis så var det ännu svårare att välja skola. På ett tidigt stadium hade jag tagit reda på att det fanns olika specialskolor i landet. Jag hade t.o.m. fått en broschyr om riksgymnasiet i Örebro när han bara var 4 år. Vi besökte Birgittaskolan i Örebro, för ett tag funderade vi på att flytta dit så att alla "hörselproblem" skulle lösas. Det verkade i och för sig bra, men samtidigt trivdes vi bra i Gävle, så vi ville hitta det bästa i Gävle i stället. Vi åkte runt till flera olika skolor i Gävle för att hitta en liten, lugn skola med små klasser och bra lärare. Det var inte så lätt. Samtidigt hade man byggt upp Staffansgården igen och då även gjort en skoldel för en 6-årsgrupp och åk 1-2. De personer vi pratade med tyckte att han skulle börja 6-årsgruppen på Staffansgården för att man där använde tecken som stöd, han skulle få lära sig teckenspråk och även träffa andra hörselskadade barn. Efter ytterligare funderande valde vi det alternativet. Markus fick åka taxi igen till Staffansgården. Som jag ser det fanns det både fördelar och nackdelar.

Fördelarna var att han fick tecken som stöd, fick lära sig teckenspråk, en mindre barngrupp och flera hörselskadade barn. Den stora nackdelen var att han inte lärde känna några kompisar hemma.

I gruppen fanns en hörselskadad flicka som var lika gammal som Markus. När de började ettan fylldes det på med en flicka och en pojke som var ett år yngre. Eftersom de var de första hörselskadade som gick i skoldelen fick man prova sig fram till en så bra verksamhet som möjligt.

Varje år var det osäkert hur det skulle bli till nästa år. Efter tvåan skulle man egentligen flytta till en större skola intill, men eftersom det inte fanns någon bra lösning där sköt man upp problemet genom att låta dem gå kvar på Staffansgården även i trean. Hur skulle det bli i fortsättningen var en fråga som ständigt återkom. Under trean bytte en av de hörselskadade flickorna till en annan skola och för den andra flickan bestämdes det att hon skulle börja på Kristinaskolan i Härnösand. Den andra pojken skulle gå kvar ett år till. Summasummarun så skulle Markus i fyran bli ensam hörselskadad i en "vanlig" klass på en skola som inte var "hemmaskolan". Då tog jag kontakt med rektorn på hans "hemmaskola" och försökte beskriva våra erfarenheter och väga fördelar och nackdelar mot varandra. Till slut kom vi fram till att Markus skulle börja i fyran på "hemmaskolan". Under våren i trean var han och hälsade på i den nya klassen och fick vara med dem i GD/GIF-olympiaden. På så sätt lärde han känna några av barnen som bodde i närheten. När hösten kom kände han sig ganska hemma i den nya klassen. Visst var det mycket nytt; mellanstadiet, nya lärare, nya kompisar m.m.

Snart är det sommarlov och Markus har gått ett år i sin nya klass. Det mesta fungerar bra. Roligast är engelska och idrott. Han har fått flera kompisar på hemmaplan. På fritiden har han börjat spela hockey och det är verkligen något som han gillar.

Sammanfattningsvis är min erfarenhet när det gäller val av dagis och skola för hörselskadade barn att det inte finns något som är rätt eller fel. Mycket beror på tillfälligheter, hur barnet är som person, hur många hörselskadade det finns på orten, vilka skolor som finns i närheten osv. Man kan bara väga fördelarna och nackdelarna med olika alternativ och göra det som man tror är bäst för det höselskadade barnet och för resten av familjen. I och med att Markus blir äldre kan han själv tycka till om sin skolgång. Han har både Staffansgården och Kristinaskolan i Härnösand, där han har varit på besök, att jämföra med. Det som verkar bra är de temaveckor som ordnas av Kristinaskolan där hörselskadade barn som går integrerat på olika orter får chans att träffa andra hörselskadade. I femman ska vi försöka vara med vid ett sådant tillfälle för jag tror att det är bra att träffa andra med liknande erfarenheter och se att man inte är ensam om att ha hörapparater.

Gävle, Våren 2000

Maria Andersson
Gröneborgsgatan 63
802 64 Gävle

Tel: 026 – 61 57 53
E-post: mariaa4@spray.se